Jag vill bara skriva lite om något som jag nyss var med om som jag aldrig har upplevt förut, en känsla, eller snarare flera känslor som jag lyckades få fram under en kort stund.
Jag förvann iväg i mina tankar om känslor och livet vilket jag brukar göra väldigt ofta, men den här gången försökte jag att i stort sätt förstå mig själv genom att ställa mig frågan, vad känner jag nu?
Jag är en väldigt ensam person och jag kom in i en tankegång när jag låg i soffan att jag hade någon vid mig som jag bara kramade om, en person som jag tyckte mycket för, det var ingen särskild person som jag känner men just i den stunden så var den personen allt för mig.
Så då ställde jag mig frågan vad har jag för känslor just nu?
Då kom jag fram till att jag har stora blandade känslor, för första gången på länge så hade jag ett genuint leende och jag kände att hela världen var precis som den skulle och det kan inte bli bättre, värme, lycka och glädje, världen var helt enkelt perfekt.
Någon sekund senare fråga jag mig själv vad mer känner jag?
Första känslan jag fick var ensamhet, med ett litet mellanrum så kom känslan av självömkan, därefter sprutade det ut negativa känslor i en extrem fart, rädsla, övergivenhet, självhat, jag tror att det kom upp över tio olika ord i mitt huvud på bara någon sekund och det sista jag minns var att jag kände mig vettskrämd.
Efter det satte jag mig direkt upp i soffan med extremt mycket tårar rinnandes ner för kinden och hjärtat bultade fortare än jag någonsin känt, hela kroppen skakade som att jag stod helt naken i en snöstorm och jag kunde inte göra annat än att försöka hålla om mig själv.
Efter några sekunder satte jag händerna över ansiktet och andades ut, torkade bort tårarna och allt var tillbaka som det brukar vara.
Då ställde jag frågan igen, vad känner jag?
Jag lyckades få fram tre känslor, lugn, trygghet och tomhet.
